faascination

Jag har nog träffat min drömman. Faktiskt. Han är engelsman (förstås!) & dessutom en snygg engelsman, & det är inte varje dag! Vi träffades på en fest & tillbringade hela kvällen med att prata & sedan följde han mig till nattbussen & var bara så söt! Blev helt till mig direkt, tänkte på honom hela tiden. Vi träffades den följande veckan & tog ett glas vin på en uteservering & hade så himla trevligt. Allt var så naturligt, vi kunde prata om allt, vi klickade otroligt bra & hade samma åsikter om många saker, även om vi levt helt, helt olika liv. Vi träffades vid 4 på eftermiddagen & jag var hemma kl 2 på natten & då hade vi pratat, pratat & pratat. Samt hånglat på tunnelbanestationen...

Nästa dejt var likadan. Naturligt, massa prat & skratt, attraktion i luften. Jag följde med hem. Hur det gick kan man kanske ana.. Jag har aldrig, aldrig någonsin haft sex med någon så tidigt. Men det föll sig så, naturligt. Jag duschade efteråt & kände paniken skölja över mig, kände tårarna komma & fick svårt att andas. Men jag tänkte efter; varför reagerar jag såhär? Är det för att det är vad jag förväntar mig, för att jag är van att må såhär, vara offret? Så då skärpte jag mig. (Ja, ibland går det.) Jag menar, han är en superkille, han kommer inte såra mig med flit & är faktiskt inget fel med att ha sex med nån man dejtar efter så kort tid. Faktiskt. Så jag gick ur duschen & var lite nojjig över hur det skulle kännas, hur han skulle vara. Men han var jättesöt, skojade, pratade, pussades en massa & jag somnade i hans armar, vilket verkligen hjälpte. Det var då det slog mig, på riktigt, vilken fin kille jag hittat.

Dagen efter var också naturlig, precis som jag vill (behöver!) ha det. Vi låg & myste på morgonen, kramades & pussades, duschade ihop & hade allmänt mysigt. Det känns riktigt bra. Nästan så att jag inte vill prata om det, ifall det inte går som jag vill.. Men han är typ perfekt för mig, verkligen. Och jag måste säga att det är jättetrevligt att dejta en riktig man, gentleman.. Svenska killar har en del att lära på den fronten.. Inte alla förstås men. Kulturen angående dejting & förhållanden är ju helt annorlunda här, vilket på ett sätt är tråkigt.

Nej, nu ska jag ut & ta ett glas vin med en vän. Och berätta allt, allt om Engelsmannen! Det var ju faktiskt på hennes fest vi träffades..

Tjing!

Okej! Jag pratar just nu med Dalmasen. Han har tydligen träffat "en donna" som han kallar det. Just nu är jag bara glad för hans skull, även om hon bor på andra sidan landet (nja, typ, Göteborg) så hoppas jag att det går vägen. Han har tydligen en "töntig" känsla & verkar mycket glad. Så grattis Dalis, hoppas det löser sig till det bästa. Just nu är jag som sagt glad, men det kanske slår mig senare & så blir jag ledsen osv, även om vi definitivt kommer fortsätta ses (är ju vänner!) så blir det ju helt, helt annorlunda.

Ja. Uppdatering. Jag har börjat oroa mig över Dalmasen. Jag vet (hoppas/tror!) att det sitter i mitt huvud & beror på att vi inte setts på länge (1½-2  veckor). Han har bortrest två helger i rad & vi har inte hunnit ses i veckorna. Han ringde bara för att prata häromveckan när jag låg hemma & var dålig. Det samtalet förvånade mig då vi mest hör av oss när vi vill ses & eftersom vi vanligtvis ses så ofta är inte direkt telefonsamtal behövda. Men sedan dess har det varit rätt tyst.. Vi brukar ändå smsa en del, vänner som sagt. Men han har verkligen varit tyst.. Iochmed min osäkerhet så snurrar tankarna en massa om varför, vill han inte ses mer, har han tröttnat, träffat nån annan.. Jag var kanske lite dum som berättade om mina dater med Snickaren, han verkade inte så glad över det.. Gah. Tankarna bara snurrar! Vår relation är väl inte superstadig än heller, särskilt inte eftersom vi lever i nåt slags limbo. Och det har aldrig gått såhär lång tid utan att vi setts sedan han kom hem från sin resa. Det påverkar väl mina tankebanor också..