true story
Okej, vi döper grabben till Dalmasen. Han går även under namnet "Gubbstrutt" men då jag verkar ha en tendens att träffa mkt äldre män för tillfället så kan det bli förvirrande.. ;)
Jag tänkte iaf jag skulle berätta något hemskt. Som bidrar ganska hårt till mitt konstiga Psycho-beteende för tillfället. Det är sista kvällen innan Dalmasen ska åka & vi har ätit god middag, rödvin & hela fadderallan. Jag har blivit upphånglad i köket & mitt hjärta & hjärna slåss som aldrig förr. Sedan bestämmer jag mig väl för att "take the leap" - jag vet att han tycker om mig massor, vi kommer ses när han kommer hem & man måste väl testköra egentligen?
Allt annat har ju känts så jävla bra så egentligen, varför begränsar jag mig själv?
Iaf, säger det till honom. "Vi kör, jag klarar inte av det här mer!" Han frågar mig om jag är säker men jag kan knappt svara, bara sliter av honom de kläder han har kvar.. Vi hamnar i sängen & jag är överst, men samma sekund som han kommer in så kommer tårarna. Inte lite, inte en snyftning eller någon slags förvarning, nej nej. Det är Niagara-fallet - som att öppna dammluckorna, det verkligen sprutar! Haha, okej att jag är terapiskadad & har mkt lättare för att gråta nuförtiden men nån måtta får det väl vara? Försöker dölja det, gömmer mig i hans hals & försöker torka bort så mkt som möjligt då jag tänker att det ska ta slut direkt. Nej då, han märker, förstås. Och får panik, förstås. Fan.
Haha, jag skrattar nästan när jag skriver detta. Sån otroligt tragikomik, stackaren.. Jag springer iaf & hämtar papper & ska försöka förklara mellan flämtningarna. Så jag sitter spritt språngande, tokbölar (alltså det sprutar som i Disney-filmer, i stora bågar över mitt huvud) & dessutom så skrattar jag. Jag skrattar åt hela situationen, åt mig själv, åt det tragiska, hemska. Och den stackars pojken vet varken ut eller in. Vi pratar, jag förklarar vad jag tror/vet pågår & han lyssnar. Vi kramas & pussas & somnar i varandras armar. Morgonen efter var det inte alls stel & jag skämtade t.o.m. om det men.. Bra sista minne av mig innan 5veckor isär.
Detta är alltså också en del av min "panik", oro. Så jag är inte helt väck! :) Eller?
Åååhgud, det där är så jävla hemskt! Jag vet precis hur det är, har kört värsta gråtattackerna med ett antal olika män. Ibland fått avbryta sex, ibland har det kommit efteråt och ibland när han somnat.
Vet inte varför det händer dig men mig har det alltid hänt när jag känt mig sårbar, oftast har det varit med någon kille jag gillat. Så om du är helt väck så är jag det också...
Skönt att han verkade ta det på rätt sätt i alla fall, att han lyssnade på dig, kramade dig och att ni somnade ihop. Kanske inte första gången nån tjej fått psykbryt med honom? Men men, pluspoäng till honom för hur han hanterade det.
Hur känns det så här i efterhand?
Har det hänt dig med? Pheeww.. Jag känner för dig, det gör jag verkligen & vill verkligen inte att nån ska behöva uppleva det men jag är inte ensam. Känns bra. För jag har hört (& upplevt) att gråta i samband med orgasm & den logiska förklaringen där är ju alla känslor som svallar iochmed en orgasm, det är en big deal. Men bara av att han kommer in? Hmm.
Jo han är ju riktigt vettig, vilket gör denna 5veckor grej desto jobbigare. På nåt sätt.
I efterhand känns det okej, jag menar, det jag berättade om mig själv & min bakgrund med sex hade jag ändå varit tvungen att ta nån gång då det ÄR en så stor grej. Hade mest föredragit att ta det Efter vi haft sex så han vet att jag är "okej". Det där har liksom inte riktigt hänt förut. Med mitt ex nångång med då var det ju en massa annat.
Sårbar, tycker om en pojke på riktigt för första gången sen första kärleken.. Samtidigt vetskapen om att han skulle "lämna" mig endast timmar efter.. Gah.
Jag vill bara umgås mer med honom (& ha en massa BRA sex) så att just det där minnet bleknar in i bakgrunden :)
