presentation ?
Blir egentligen ingen stor presentation. Kommer mest säga sådant som ingen här kanske vet!
Ung tjej i Stockholm som är singel för första gången på 4 år. Allt är nytt, spännande & jag tar vara på vaaarje sekund. Jag må vara lite vild för tillfället men det tycker jag att jag förtjänar!! Jag kommer skriva om mina pojkäventyr, knasiga utekvällar, mina vänner & en del om mina egna demoner. Har en historia med mycket depressioner, ångest, panikångestattacker, sjukhusbesök & terapi. Mår bättre nu än på länge men ibland ramlar även jag ner i hålet. Jag har sjukt höga prestationskrav på mig själv vilket ofta leder till sammanbrott då min "sjukdom", mitt "andra jag" sätter stopp.
Jag pratar jämt, översocial & ibland ganska "på". Tjejer har en tendens att tycka illa om mig då jag tar väldigt mycket plats, är öppen & kommer bäst överens med pojkar. Har mest killkompisar pga detta - killar är oftast skönare att umgås med ändå! Men på senaste tiden har det smugit sig in en & en annan tjejkompis - vilket är superkul. Tjejsnack över ett glas vin är sjukt underskattat! Just nu njuter jag mest av livet dock, försöker övervinna mina hinder med hjälp av min psykolog & det känns bra. Har en del saker framför mig i livet som måste fixas, jobb & skola osv, men jag försöker att inte få ångest över sånt!
Min relation till sex är väldigt.. konstig. Jag älskar sex & skulle helst ha det morgon & kväll, varje dag.. Har dock sex med väldigt få personer, ONS är inget för mig. Det går liksom inte & det är faktiskt lika bra! Det är inte min grej ändå & pga min historia så är det inte möjligt iaf. Jag dömer dock verkligen ingen som gör det.. Jag uppmanar alla att ha så mkt sex som möjligt - med vilka de vill!!
Nu blire annat.. Uppdaterar mer sen! Och keep the questions coming!! :D
Välkommen med nya tankar och funderingar som behöver luftas. Ska bli kul att läsa... känner igen det där med höga krav på sig själv-syndromet. Hade och har jag fortfarande... att inte misslyckas, det är ju som att dö typ... men det är det inte, såklart. Om man misslyckas så gör man- alla gör det och ingen tycker sämre om en för det. Men man har ju så svårt att acceptera det själv... tur att du har hjälp och vänner runt omkring dig. Du verkar väldigt insiktsfull ändå och det är iallafall ett rätt steg på vägen :-)
Jag känner också igen det där med prestationskraven och hur ens andra jag sätter stopp. Jag och en vän som också haft depressioner och ångest brukar prata om nivåer. Man ser en viss nivå som en bra och lyckad nivå, när man inte klarar att nå upp till den så känner man sig misslyckad. Egentligen handlar det ju om att sänka sina krav och inse att man är sjukt bra ändå!
Känner även igen mig i din relation till sex. Jag fixar inte heller ONS eller KK. Men dömer ingen, tycker det verkar bra att kunna fixa det! Då kan man ju ha sex oftare utan att må dåligt!
